Tycker du det är viktigt att vara brun? Sådär härligt sommarfräsch med solblekt hår och solkysst hud?
Då är du precis som alla andra tonåringar som snurrar runt i samhällets hetsgalna karusell.
Inte nog med att du ska ha lite färg, det ska vara snyggt också. Glöm de där bikiniränderna man så gärna ville ha när man var yngre för att märkena efter bikinitoppen skulle synas även när man hade t-shirt på sig. Du ska vara genombrun utan pinsamma shortränder, bonnabrännor eller någon annan rand över huvud taget! Du ska även få färg lätt, helst ska du börja jobba på brännan redan i mitten av april, trots att det gärna ligger kvar ett tjockt lager snö på marken vid den tiden. Hur är det meningen att man ska lyckas med allt det här? Snälla kan någon svara på det?
Förra sommaren fick jag en lustig fråga av en kille jag inte känner särskilt väl.
"Men vad du är blek. Har du inte råd att åka utomlands?"
Det var väl tredje veckan i juni och som du kanske minns var det ingen rekordvarm sommar förra året. Jo tack, vi reser utomlands ibland men jag förstår mig inte på denna hets!
Missförstå mig rätt nu, jag tycker det är snyggt att vara solbränd och se somrig ut, men borde jag känna mig stressad för att jag inte är brun eller lätt får färg? Ska jag sola solarium och ropa åt cancercellerna att hoppa på första bästa snabbtåg till min hud? Eller strunta i solskyddsfaktorn och chocka min stackars vinterbleka hud? Sola naken så jag slipper pinsamma ränder? Hjälp mig, jag är helt lost i idealdjungeln. Funderar på att ta en glass, njuta av värmen som råder för tillfället (iförd kläder vilket kan leda till - ve och fasa- ränder!) och kanske odla en och annan nordisk sommarfräkne på min bleka näsa. Det låter faktiskt mycket mer tilltalande om du frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar