London Calling

snart, snart, snart.

fem dagar kvar

Om endast fem dagar, då får en nacke som värker av timmar böjd över skolarbete äntligen vila. Jag längtar så mycket att jag nästan går sönder, men biter ihop lite till. Längtar tills jag kan slänga mig i sängen och inte vara stressad över någonting. Älskade höstlov, snart så.

you've carried on so long, you coudn't stop if you tried it. You built your walls so high that no one could climb it.

Den är mer en känsla än ett faktum.

Mer något som gnager i bröstet än är verklighet i vardagen.

Något som infinner sig när läxorna är slut och träningen avklarad.

Något som infinner sig i total tystnad, i en avsaknad av kontakt.

När andra pratar om planer de har och människor de ska träffa.

Det är då den uppenbarar sig och svider som ett öppet sår.

Ensamheten. 

25-manna, Stockholm

Nu är jag hemma efter en hel helg med orientering. 25-manna är en stafett där man springer 25 stycken i ett stafettlag och det är en av årets absolut roligaste tävlingar. Tyvärr strulade tävlingens datasystem så vi vet inte riktigt på vilken placering vi slutade på, men vad gör det? Vi är nöjda och hade jätteroligt. Jag stukade tyvärr foten i lördags under stafetten (på väg till startpunkten) så idag fick jag stå vid sidan när de andra sprang individuella lopp. Det är jättetråkigt och jag är verkligen besviken! Helgen var trots detta helt underbar, vad jag tycker om orientering och orienterare.

onsdag

Idag skrev jag mitt första fysikprov på gymnasiet och det gick nog sisådär. Jag tycker det är himla svårt, när man ska använda de olika formlerna, hur allt omvandlas. Jag hade även min allra första körlektion någonsin och var så nervös att jag svettades som en galning om kroppen medan mina händer var iskalla. Ska bli roligt att börja lära sig köra bil! När jag kom hem så pluggade jag för vi har fem prov kvar innan höstlovet (längtar så till ledighet nu) och sen pratade jag med världens bästa Linn i telefon, saknar henne något enormt. Det är dumt att vi bor så långt ifrån varandra! 

jag & Linn, utklädda till misslyckade kemister på en orienteringstävling med spex!

För alltid evig, men ändå borta

Energi kan inte försvinna eller skapas, endast omvandlas.
Så tänker jag dagen innan vårt sista adjö.
När stjärnorna täcker himlen och lyser upp min cykelfärd hem.
Jag tänker på hur jag läst att kroppen blir lättare efter döden.
Jag tänker att trots de 21 grammen lämnat din kropp, är du kvar.
Din själ är kvar.
Kanske i köket bland matos och din nu ensamma livskamrat.
Kanske på åkern där du spenderat nästan hela ditt liv.
Kanske på gården där dina barn växte upp och dina barnbarn nu bor.
Kanske i våra hjärtan, kanske bland stjärnorna.