Längs den slingriga landsvägen
promenerar en flicka i mitten av tonåren. Hennes steg är lätta och hennes
ansikte skiner ikapp med solen. Hon svänger med armarna när hon går och hon
nynnar på en lättsam melodi som hon försöker få att passa ihop med fåglarnas
glada kvitter. Det långa, mörka håret rufsas om av den lätta sommarbrisen som
även får lövträden att viska fram lyckliga löften om kärlek och vänskap.
Hennes klänning har samma färg som den
molnfria sommarhimlen och hennes ögon skulle kunna smälta ihop med gräset i
diket som kantas av daggdroppar. Hon stannar till vid en mindre väg som leder
inåt i skogen. Ljuden är mer dämpade och ett rofyllt leende lägger sig över
flickans uppspelta ansikte, de friska dofterna får henne att minnas tidiga
morgonpromenader, den underbara doften av nybakat fikabröd som picknick på en
rutig filt i en ljus glänta.
Nu börjar hon öka på stegen och
skuttar nästan upp mot det lilla hus som ligger vid vägens slut. Där finns hennes
vän. Hennes fina, fina vän med det glada leendet och de rappa skämten. Huset är
rött och de vita gardinerna i det öppna köksfönstret vajar välkomnande. Inifrån
hörs glada röster och flickan utanför fylls med en varm känsla i bröstet. Hon
hör en klar, stark stämma sjunga från baksidan av huset och vet med detta att
hennes vän är utomhus. Flickan rusar runt den vita, lite nötta husknuten för
att mötas av en bländande syn som nästan tar andan ur henne.
Trädgården är välskött med de
mest väldoftande blommor man kan tänka sig. Deras söta och tunga doft fyller
henne och hon fylls av ett lugn inombords, det här är hennes, och hennes väns
alldeles egna plats. Vart flickan än vänder sig möts hon av en ny sorts blomma,
ännu vackrare än den förra och den lockar med en än sötare doft. Alla
regnbågens färger är representerade bland grönskan och utsikten skulle kunna
vara tagen ur en vacker oljemålning.
Idyllen är fullbordad med ett fågelbad där några sparvar tar sig
tillfället i akt att polera fjäderskruden.
Men ännu kan hon inte se hennes fina och goda vän. Rösten hörs
fortfarande klar och flickan fnittrar i iver på att överraska sin vän. Hon
bubblar inombords när hon på trippande steg börjar röra sig runt om i
trädgården för att hitta sin vän. Flickan håller handen för munnen för att inte
ett ljud ska slinka ur hennes välformade, hallonröda mun. Tyst som en näbbmus
slinker hon förbi en buske med blommande rosa syrener och deras tunga doft får
det att sticka i den nätta uppnäsan. Synen av sin vän får hjärtat att vilja
hoppa ur bröstet på flickan. När hon skriker sin väns namn med sin ljusa,
uppspelta röst, vänder sig hennes älskade om och hon kastar sig i famnen på sin
fina, fina vän. Omfamningen är varm och de håller länge, länge kvar sina armar
om varandra. Flickans mun spricker upp och hon lyssnar leende till sin väns
röst som sjunger om varma dagar, löften om kärlek och löften om dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar