tisdag 3 september 2013

-

Hon tittar på mig och frågar med försiktig röst om det har blivit värre.
Jag svarar att det inte är långt kvar nu och plötsligt blinkar med ögonlocken för att förtvivlat få bort de salta tårarna som alltid befinner sig så nära nuförtiden. En tår letar sig igenom och jag fångar den i handen. Torkar bort den för gråta kan jag inte göra nu. Inte mitt under en lektion.

Skolan är min fristad, här kan jag skratta och slippa tänka. Slippa tänka på det hemska som får allas hjärtan att värka. Jag kan hålla mig upptagen och fundera på fysikformler till huvudet slår knut på sig själv. Att skriva är en befrielse, det lättar min kropp om än bara för en stund och trots att ögonen bränner är det skönt. Skönt att släppa taget, släppa ut tankar och känslor som inte ens är tankar jag är medveten om förrän de stirrar tillbaka på mig från pappret. För så är det när jag skriver, det bara kommer som en rusande vårflod och när jag sätter sista punkten tänker jag: jaha, så det är sådär jag känner mig nu. Bedrövad, ledsen, arg, hjälplös.





1 kommentar: